Den lycka du söker har blånande fjäll (2024)

installation, olja på duk, projektion av dikter

110 x 130 cm

“Den lycka du söker har blånande fjäll” är en serie berättelser projicerade på tillhörande olje­målningar som handlar om att blunda för sin omgivning och det flyktiga med bort- och hemlängtan.

LÄNK TILL DOKUMENTATION AV INSTALLATION

Veckorna föder femlingar och hoppas gå under radarn (2024)

ljudverk/installation, papper, plast
15 x 20 cm

Ett fläckigt kattdjur springer snabbt över diskbänken. En bunke med nyplockade björnbär trillar ner på trägolvet. På en parkering vid en mack i Dalby ligger två långtradarchaufförer och sover i respektive hytt. Den äldre drömmer om Bengan Boys storhetstid och den yngre om Maja. En marskatt väcker april med sitt gälla skrik. Den sjätte fyller Freddy år. Kalendern har mist sin funktion. Veckorna föder femlingar och hoppas gå under radarn. Femlingarna staplas ovanpå varandra och tvingar Kreti att trä på sig sin klätterutrustning. Likt en däckkyrkogård i Kuwaits öken fylls femmorna på, snabbare än vad Pletis taniga armar mäktar med. Vad hade skrivits i våra dagböcker om vi klev i någon annans skor?

LÄNK TILL FULLSTÄNDIGT LJUDVERK

Förvrängda speglingar i metall  – den svagaste länken (2024)

rostfritt stål, rostsökande stål
50 x 70 cm

Hundra år i ekorrhjulet, en omloppsbana med en mittpunkt i hoppet om förnyelse, men det som uppenbarar sig i metallen på stationen i Ostkreuz är våra förvrängda speglingar.

Texturer i Smedjebacken (2025)

publikation skapad i samband med johan ahlbäcksstiftelsens vistelsestipendium
20 x 15 cm

Texturer ligger som grund för vad på ett samhälle är upp­byggt – de osjungna hjältarna som utgör de taktila sinnesintrycken och berättar om platsens historia. Utan texturer vore ett samhälle platt, och utan dess patina förlorar vi möjligheten att urskilja verkligheten från en kuliss. 

Det kanske inte är mossan, den flagnande färgen eller de spruckna fasaderna som vi väljer att fronta,  men på många sätt är det just dessa element som formar platsens atmosfär. I det här fallet, det lilla samhället belagt i södra delen av Dalarna.

Serien Texturer är en utforskning av den patina och textur som genomsyrar vår omgivning samt en hyllning till det ofull­komliga och defekta i stort.

I tonerna ryms en familj (2024)

ljudverk/installation, miniatyrer, glas, teak, furu, metall

45 x 45 x 132 cm

LÄNK TILL FULLSTÄNDIGT LJUDVERK

Det som glömts i snö (2024)

olja på akrylglas, plywood, furu, rep
90 x 60 x 120 cm

Gungor som hänger kvar under vintern hänger kvar som reliker från ett förflutet. Kommer barnen, som föregående sommar gungat i den, ha växt ur den till nästa gungsäsong?

Tappad på vägen (2025)

Okantad björk, rostfritt stål
110 x 160 cm

“Ursäkta! Du tappade något!” kanske någon ropar ifall du har tur. Men i de lägen då det inte finns någon som kan uppmärksamma dig om tappet blir det kvarliggandes. Tills du till sist upptäcker att du har tappat något. Du backtrackar händelseförloppet så gott det går, spolar tillbaka som om det vore ett mini-DV kassettband, men i de bortglömda klippen syns bara klarblå bildrutor. I det här fallet fanns det ingen som kunde uppmärksamma dig om tappet. Det blir kvarliggande. Kanske är det en situation, en vän, ett minne. 

På andra sidan syns det, det du lyckats låsa fast – uppvisat, frontat. Oviss om att tidens tand även kan gröpa gångar ur den hårda materian som växt runt omkring. När du väl upptäcker detta är det försent. Inte på ett domedagsaktigt vis, utan stundvis kan det nog uppfattas som något fint, beroende på vilken hållning du har. Jag kan i mina bästa stunder till och med gå och längta efter dessa tillfällen, då något förflutet och kvarglömt plötsligt dyker upp i minnet.

De skjuter lösa skott mot vår bro (2026)

48 delar av en rekognosceringskarta från 1820 över revingehed med omnejd

99 x 96 cm

Vi hör dova skott på andra sidan ån. En ritning av ett nekat brobygge ligger på skrivbordet. Försvarsmaktens torra avslag skymtas intill. Signerat ÖB. Stigen ner mot ån slutar abrupt. Den fortsätter på andra sidan och avslutas vid en busskur. Vaktbolagets splitternya P-skyltar glimmar i fjärran. Flocken av sexhundra frigående kor syns inte mer. Växtligheten svämmar över. 

Två bobiner (2026)

träplankor, jutesnöre, handvev från gammal kaffekvarn, bakelit
135 x 50 x 45 cm

Vi syr ihop och väver samman kollektiv
– för att dölja dem för varandra (2026)
genomgående jutesnören, bomullscanvas, furu

Verket utgår från en undersökning av kontaktytor, och rör sig mellan det som framträder och hålls tillbaka inom våra kollektiv. Först introduceras lagren av kontaktytor och sedan vävtekniken, där fokus läggs mot görandet – arbetet att sy ihop och väva samman kollektiv. Här blir kollektivets roll centralt, inte som en enhetlig form utan något som ständigt rekonstrueras, genom arbete, nedärvda och nyskapade tekniker, och genom handling. 

För mig kan kollektiv ses som något som rymmer gemenskap och tillhörighet. Genom detta kan vi exempelvis se Sverige som ett kollektiv, som i sin tur rymmer otaliga mindre kollektiv. Improgrupper, jaktsällskap, familjer, för att nämna några.

En utforskning av hur kollektiv förvaltas och upprätthålls, hur de byggs upp genom ihärdigt arbete – för att sedan döljas. Det som vävs samman blir också det som skymmer och speglar rörelsen mellan det synliga och det dolda, där lager av berättande, material och teknik samexisterar utan att helt sammanfogas.

Inget varar längre än nu (2025)

Trä, metall, mossa, kol, svamp, betong

55 x 60 x 135 cm

Det som tagit år att byggas upp kan raseras på en sekund – i alla fall med en motorsåg. Allt som finns kvar, eller snarare det vi minns, förkolnas. Är detta en viktig försvarsmekanism som får oss att fortsätta, eller måhända en produkt av någon slags konsumism? En undersökning av förgänglighet, och hur vi minns det som en gång var.